Få svenska konstnärer lyckas väcka betraktarens lust att famna konsten som
Madeleine Pyk gör – generation efter generation. 

Nu visas en retrospektiv med mer än 220 verk på Fabriken Bästekille
med denna 90-åriga unika konstprofil, där även hennes faiblesse för
jazzigt trumspel och fotografi ingår.



Det är ett Europa från förkrigstid till idag vi följer i hennes levnads bana som gått
allt annat än på räls. Årtionden av resor, och boenden, världen
över med en förkärlek för Frankrike, speglas i val av material och omfång.
Precis som uppväxten mitt i Stockholm på vars jazzklubbar unga Madeleine sjöng,
samt älskade ofta avbildade släktgården Skägga i skärgården med sitt menageri
av både tvåbenta och fyrbenta karaktärer från när och fjärran. 

En uppväxt som påverkade så starkt att den påtagligt lever kvar i såväl hennes
karaktär som konstnärskap.

–        ”Grafik ska vara svartvitt” sa professorn på Mejan.
Varför då? tänkte jag och gav mer eller mindre fingret…

I 20-årsåldern blommade en psykos ut, den behandlades med smärtsamma
elchocker vilka gav effekt. Men när Pyk nu ser tillbaka är det med ett visst frågetecken
kring vad som egentligen är/var vad…

Under nio decennier har många olika sorters liv och kreativitet inom många
olika konstformer fortsatt att pulsera genom denna nätta kropp,
med sin smak för vegetarism, mörk choklad, svarta oliver och klassisk musik. 

–        Fast kroppen är rätt besvärlig med alla sina behov, det vore enklare
om man mer kunde vara lik en huvudfoting, konstaterar denna dansanta trumspelande
jubilar med inbyggd fart & fläkt som med ett garv fått 89 att synas vara det nya 20
(senaste året har fysiken satt lite stopp).

Roligt, med ett utbyte av pangande snabba repliker och garv, har även hon
och livskamraten sedan 50 år, journalisten och översättaren Kri Bohm. 

En oböjlig, allt annat än rak, helt egen riktning framåt leder vidare.